skuld och skam och sorg äter upp mig
Kategori: Allmänt
Det råder kaos inuti mig. Ett virrvarr av känslor. Jag är så rädd för att jag står upp för mitt mående, vågar ta ansvar för mig själv och min hälsa. Det är det enda rätta men rädslan gäller att jag i och med detta gör människor runt mig besvikna och arga. Iallafall är det vad jag inbillar mig. Jag känner skam och skuld att jag inte klarar av att leva upp till det jag signat upp mig på. En skam och skuld som jag inte ens borde känna för jag var 100% öppen med min chef om min historik av sjukskrivning för utmattningssyndrom i samband med kontrakt och inför en tänkbar anställning. Och jag uttryckte min önskan om en deltidsanställning av den grunden. För att min hälsa är viktigast och jag vet mina begränsningar. Men det fanns inget utrymme för deltid. Något jag väl på plats och vid kontraktsigneringen fick information om att det visst fanns möjlighet för!? Men dock inte för min del. En tredje frisör kommer i framtiden anställas på 65% deltid. Det kändes inte kul att få detta slängt i ansiktet, men vad skulle jag sagt och gjort där och då? Jag ville inte förlora denna guldchans och kände mig tvingad att testa en gång till att jobba 100% i frisörbranschen. Och vad hade jag för alternativ? Jag var utan ekonomisk trygghet, uppsagd från jobbet i Övik av grunder baserade på hitte på. Inga grova fel var begådda, tvärtom. Jag var och är stolt över min insats. Men jag blev uppsagd. Ett enormt trauma för mig. Fruktansvärt slag under bältet och ett enormt svek mot mig av min dåvarande chef. En uppsägning som var och är ett tydligt brott enligt lagen om anställningskydd. Men jag orkade inte ta fighten och anmäla. Jag valde att lämna fulspelet och kämpa vidare på egen hand. Så jag sökte jobb i Stockholm, fixade jobbet och bostaden på mindre än 1 månad och flyttade till staden jag älskar. Men jag hade kniven mot strupen redan innan jobbstart. Olösta trauman i mitt livsbagage, nya trauman, flytt,ny flytt och nytt jobb, 100 % som frisör och handledare. Spännande utmaning som jag ville ge det en ärlig chans. Och jag har kämpat som en odödlig att hantera vardagen. Och jag har parallellt kämpat min inre kamp med ångest, rädslor, stress, oläkta sår, utmattning och depression. Jag orkar inte mera nu. Och jag är sjukskriven för akut stress. Jag är helt slut orkar inte mer än några få saker per dag. Och jag känner mig ensam. Och jag har inte mod att söka mig ut just nu. Jag känner skuld och skam och känslor av att vara totalt misslyckad och värdelös. Hur ska jag leva vidare med det här? Jag är i början av något nytt och allt är upp och ner. Jag klarar inte av jobbet, krav, press, stress och uppmärksamhet och alla intryck och bollar i luften. Samtidigt vill jag inte vara ensam. Och jag pallar bara människor som är empatiska just nu. Som är förstående och snälla. Som inte dömer mig. Jag mår så jävla dåligt. Jag är så fruktansvärt ledsen. Och jag måste i detta vidrigt jobbiga ge mig själv en break. Mitt i detta måste jag våga vara modig. Och gudarna ska veta att jag är modig och jag är stolt mitt i all skam och skuld att jag tagit ansvar för mitt mående och sökt hjälp. Och jag får fantastiskt stöd av mina läkare! Vilka fina människor med hjärtat på rätt plats. Jag fick ett mycket professionellt bemötande. Ska även få psykologsamtal och jag välkomnar det! Sjukskrivning är ett måste nu. Jag är inte frisk och behöver stöd och hjälp att bli hel. Bli läkt. För det här går inte längre. Jag måste få hjälp att kunna fungera långsiktigt I arbetslivet.
