lthjrtatguidadig.blogg.se

 

Just nu är jag upphängd och nersläppt precis som på fotot. Har nämligen gjort slut med den längsta och mest komplexa kärleksrelation jag någonsin haft. Idag. Ikväll. Finito. No more. En relation i hat-kärlekens tecken som har följt mig som ett plåster på såret sen jag var 6-7 år. Som odlat mitt självhat och skadat mig (och andra) något enormt. Destruktivt är ordet. Ätstörning och tvångsmässigt överätande är relationen. I helgen fick jag nog. På riktigt. Jag inser att jag kommer att få diabetes om jag inte bryter detta beteendemönster. Jag menar SOM jag har tröstat och straffat mig själv med mat och godis om vartannat, och kompenserat med överträning. En självmisshandel som gör mig ont i själen att tänka på. Så ofattligt sorgligt. Vi snackar överträning v/c frosseri i någon form mer eller mindre varje helg, eller i längre sammanhängande perioder, under större delen av mitt liv (träning i balanserade doser har dock varit och är min räddning i livet jämfört med överätningen) Jag inser även att jag inte kommer att bli fri från mitt självhat och kroppskomplex, om jag inte släpper taget om mitt tvångsmässiga överätande. Ej heller vill jag föra över detta sjuka beteende på mina framtida barn. Jag vill bli fri(sk) och därför offrar jag den här relationen, för att få det jag verkligen längtar efter. Inre frid. Inre kärlek. Harmoni i kropp och själ. Sunda, MÄNSKLIGA relationer. Nu är jag redo. Jag älskar mig själv så pass nu att jag vill bli frisk. Så idag gick jag på mitt första OA möte (overeaters anonymous),  och det var väldigt emotionellt. Jag grät där och jag grät hemma efteråt. Så mycket sorg och rädsla. Vad nu? Ja, nu börjar en ny resa i mitt liv. Jag väljer äntligen bort en lång relation som gett mig kortvariga kickar, tröst och lugn. Som fyllt mitt hål av saknad, sorg och ensamhet, och som varit en flyktväg från min inre smärta. Som dövat mig från min förtvivlan, frustration, uppgivenhet. Men som samtidigt skapat oändligt med smärta, skam, skuldkänslor och ångest. Idag kan jag även förstå varför jag har behövt mitt tvångsmässiga överätande, då det har försökt skydda, trösta och hjälpa mig. Och jag förstår att ätstörningen inte behövs längre så jag släpper taget. Jag vet att resan kommer att bli tuff men jag är också tuff. Jag kommer att gå på OA:s möten, köpa litteraturen och göra de tolv stegen. Och jag kommer att ta det lugnt och ta en dag i taget. Kommer även att skriva om processen här på bloggen.